Psaltaren är en samling av sånger och böner. Titeln kommer från grekiskans psalmos. Det hebreiska namnet är Tehillim, som betyder ”Lovsångernas bok”!
Struktur:
Bok 1: Psalm 1-41
Bok 2: Psalm 42-72
Bok 3: Psalm 73-89
Bok 4: Psalm 90-106
Bok 5: Psalm 107-150
Troligtvis var Psalm 1-72 på en rulle och Psalm 73-150 på en annan. Det är troligen anledningen till doxologin i Ps 72:18–20 som avslutar den första rullen. Fynden av Dödahavsrullarna i Qumran på 1950-talet, och då särskilt manuskriptet 11Q5, visar hur det cirkulerade olika sammanställningar av psaltarpsalmer för olika typer av användningsområden under andra tempelperioden.
Till ledaren – ”den framträdande och strålande”:
Många av psalmerna har en inledande beskrivning. 55 gånger används ett ord som traditionellt har översatts med ”körledare” eller ”lovsångsledare”. Det hebreiska verbalsubstantivet natsach har grundbetydelsen ”att skina på avstånd” och beskriver någon som leder, förestår och övervakar. Det betecknar något som är rent, strålande och framträdande – som överglänser allt annat och orubbligt står fast. På samma sätt som stjärnor brukades för att navigera, användes ordet för både tillsyningsmän och musikledare – alla leviter i tjänst, se 1 Krön 15:21; 23:4. En ledare är också någon som visar vägen. När Daniel beskrivs som en sådan vilken ”utmärkte sig” bland andra i Babylon, används den arameiska varianten av detta ord som skulle kunna översättas ”han överglänste alla andra”, se Dan 6:3.
Läser man psalmerna i ett messianskt perspektiv finns ännu en dimension. Jesus är den strålande stjärnan och sångmästaren – för evigt värdig all vår lovsång. Han är världens ljus, se Joh 8:12; Betlehemsstjärnan, se Matt 2:2; och morgonstjärnan, se Upp 22:16; 2 Pet 1:19. Det är till honom – trons upphovsman och fullkomnare – som vi riktar vår blick, se Heb 12:2. Jesus själv citerade ofta från Psaltaren. När han hängde på korset ropade han med hög röst och återgav de första orden i Psalm 22 på arameiska, se Matt 27:46. Denna psalm, som i detalj skildrar hur Jesus blir förkastad, korsfäst och hånad, har en avslutande beskrivning av härligheten i hans rike. Jesu sista ord på korset ”I din hand överlämnar jag min ande”, se Ps 31:6, visar på hans totala tillit och överlåtelse till Fadern. Det ger ett extra djup då både Psalm 22 och Psalm 31 har den inledande noteringen att de är skrivna till och för ledaren – ”den som strålar på avstånd”. Detta alltså 1 000 år innan Jesus uttalar de av Anden inspirerade orden på korset.
I Septuaginta, som är den grekiska översättningen av Gamla testamentet, inleds 56 psalmer med orden eis ho telos som betyder ”för/till slutet”. Ordet telos används om slutet och fullbordan, men kan också betyda den högsta civila ledaren. Det kan finnas en dubbelhet här i betydelse av den slutgiltiga ledaren. I översättningen återfinns även denna skrivning på ytterligare tre ställen. Det berättas i Jos 3:16 om Jordanfloden ”som kommer till ett slut” så att israeliterna kan gå över och i Dan 11:3 om en tidsperiod som ”kommer till ett slut”. I Nya testamentet citerar Paulus Septuaginta om Mose strålglans som ”kom till ett slut”, se 2 Kor 3:13. Det är troligt att de som arbetade med denna översättning hade en förståelse för något som skulle få en fullbordan. Det kan indikera att dessa psalmer på ett speciellt sätt talar om Messias, se Luk 22:37; Rom 10:4. Följande psalmer inleds med denna fras: 4-6, 8, 9, 11-14, 18-22, 30, 31, 36, 39-42, 44-47, 49, 51-70, 75-77, 80, 81, 84, 85, 88, 109, 139, 140. En hjälp i tolkningen kan vara att känna till att dessa psalmer tidigt ansågs som profetiska.
Dagliga psalmer:
Den judiska morgonbönen avslutas alltid genom att en daglig psalm reciteras. Detta är en flera tusen år gammal tradition. Den grekiska översättningen av Psaltaren anger flera av dessa veckodagar i inledningen till dessa psalmer.
Söndag – Ps 24
Måndag – Ps 48
Tisdag – Ps 82
Onsdag – Ps 94
Torsdag – Ps 81
Fredag – Ps 93
Lördag – Ps 92
Selah
Det hebreiska ordet selah återfinns 71 gånger i sammanlagt 39 psalmer. Betydelsen är inte känd, men utifrån hur ordet används verkar det vara någon form av musikalisk markering. En vanlig förklaring är att det är en paus för att ge tid att reflektera över texten som just sjungits, kanske ett instrumentalt mellanspel. I nutida synagogor tolkar man det också som en repris eller att rabbinen som mässar psalmen ska ändra tonläge. Ordet selah är snarlikt det hebreiska ordet sela som betyder högt berg, se Ps 18:3. Ordet selah kan också betyda ”lyfta upp”, ”höja” eller ”slå an”. I så fall kan selah motsvara den musikaliska termen fortissimo (mycket starkt) – dvs. slå an cymbaler, ropa i glädje nu under psalmens höjdpunkt! På samma sätt som ett berg har en topp och en fot, och däremellan sluttande sidor, kan ordet betyda att böja sig ned, eller att hänga upp något. Betydelsen är då att väga något på en skala och blir till en uppmaning att ”väga” och begrunda föregående ord. En annan innebörd kan vara ”för evigt” eller ”alltid” och indikerar ett gensvar från församlingen, på liknande sätt som ordet amen används idag i betydelsen ”låt det ske”. Vad vi med säkerhet vet är att det markerar någon form av avbrott.
Instrument:
Det är viktigt att komma ihåg att dessa poetiska texter skrevs för att sjungas! Man kan säga att psalmerna är hjärtats musik, ibland stillsam och begrundande, ofta med inslag av jublande insikt – ibland tyngd av sorg och klagan, men där också glädje och tacksamhet flödar med förnyat hopp. Två huvudtyper av harpor används: kinnor och nevel. Kinnor är ett mindre instrument med 5-15 strängar. Nevel, som man tror att David kan ha uppfunnit till tempelmusiken, se 1 Krön 23:5, är ett större instrument med en resonanslåda. Enligt den judiske historieskrivaren Josefus hade en kinnor tio strängar och en nevel tolv.
Numrering:
Den som läst i en engelsk Bibel kanske har märkt att många av psalmerna har en annan versindelning. Det beror på att det finns olika traditioner gällande de inledande orden som finns till psalmer. Svenska biblar räknar den första inledande raden som vers ett, medan engelska biblar inte gör det. Det innebär att t.ex. Psalm 3:1 i en engelsk Bibel motsvaras av Psalm 3:2 i en svensk.
Även kapitelindelningen skiljer sig åt mellan olika översättningar. Den arameiska, grekiska och latinska översättningen från den hebreiska texten slår ihop Psalm 9 och 10 till en enda psalm, men delar däremot upp Psalm 147 i två, osv. Inom katolska kyrkan använder man sig av den latinska översättningen Vulgata och därför skiljer sig kapitelindelningen med ett nummer mellan katolska och protestantiska biblar.
Alfabetiska psalmer:
Flera psalmer följer ett alfabetiskt mönster. I en sådan s.k. akrostisk stil utgår varje rad från de tjugotvå hebreiska konsonanterna i ordningsföljd. I vissa fall är det två verser och i Psalm 119 hela åtta verser per bokstav. Totalt finns det åtta alfabetiska psalmer i Psaltaren. Fyra i den första boken, se Ps 9–10; 25; 34; 37, och fyra i den sista boken, se Ps 111; 112; 119; 145. Även de fyra första kapitlen i Klagovisorna och avslutningen av Ordspråksboken har liknande akrostiska mönster, se Klag 1–4; Ords 31:10–31.
De hebreiska bokstäverna är mer än bara bokstäver, de är tecken som äger en djup innebörd och har en stor symbolik. De har även ett talvärde. Symboliken förstärker versen och ger en klarare betydelse. Eftersom temat på versen ofta följer bokstavens symbolik förklarar det varför ämnet i psalmen ibland skiftar tvärt. Svenska Kärnbibeln förklarar bokstavens innebörd och skriver också inom hakklammer vad den vidare symboliserar. Det eller de ord som börjar med den aktuella bokstaven skrivs också med fetstil för att indikera den särskilda betydelsen för versen. De hebreiska orden modifieras både med förstavelser och ändelser, vilket gör att ett hebreiskt ord ofta motsvaras av flera svenska ord. Ett exempel är det personliga pronomenet för ”jag”, hebreiska ani som läggs till som ett prefix till verbet jadah så det blir ”Jag vill prisa” i Ps 9:2. Det uttalas odeah och motsvarar tre svenska ord.
De akrostiska psalmerna är inte slumpmässigt fördelade, utan hjälper till att rama in olika sektioner. Bara tre psalmer (Psalm 8, 24 och 33) i första boken nämner hur Gud skapade världen. Dessa psalmer följs av en akrostisk psalm (Psalm 9-10, 25 och 34). Det kan vara ett uttryck för att förstärka och bekräfta Guds skapelse genom en välordnad psalm. Psalm 34 och 37 ramar in fyra psalmer (Psalm 34-37) som handlar om oskyldigt lidande. Direkt efter dessa fyra psalmer följer sedan fyra psalmer (Psalm 38-41) om självförvållat lidande. Vetskapen om denna uppdelning hjälper den som lider att kunna be och applicera ”rätt” psalm beroende på om orsaken till lidandet är oskyldigt eller beror på egna medvetna felsteg.
Psaltaren del 1
